Samma ord?

Homonymer är en intressant och ständig källa till glädje för mig. Eftersom jag har ett stort språkintresse gillar jag att leka med ord och uttryck i alla de former. Tvetydiga klurigheter och glidande betydelser upphör aldrig att fascinera mig.

Vad är homonymer kanske någon undrar?

Enkelt uttryckt är det samma ord för olika saker. Eller är det egentligen samma ord?

Jag lyfte upp frågan på Textkrafts facebooksida häromdagen.

Homonymer kan delas in i två kategorier: homofoner och homografer.

Homofoner uttalas alltid likadant (men behöver nödvändigtvis inte stavas likadant).

• själ / skäl / stjäl
• gäst / jäst
• kol / kål
• collie / kolli
• blott / blått
• egg / ägg

Homografer stavas alltid likadant (men behöver inte uttalas likadant).

• lov / lov
• kola / kola
• anden / anden
• hov / hov
• men / men
• lira / lira

Sedan finns det förstås ord som är både homofoner och homografer, alltså ord som uttrycks på exakt samma sätt men ändå har olika betydelse i olika sammanhang.

• hinna / hinna
• brygga / brygga
• bila / bila
• luta / luta
• bok / bok
• fålla / fålla

Homonymer används flitigt inom komiken. Dessutom är de så gott som alltid språkspecifika, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att få till en slagfärdig översättning. Det här är ett dilemma som jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Att översätta ordvitsar.

Vems är jackan?

Jag skrev en kort reflektion på Textkrafts facebooksida om att det inte alltid är helt klart vad/vem ett pronomen syftar på:

"Johan bad Stefan hämta sin jacka." Vems var jackan??

Det vanliga förfarandet i svenskan är att våra pronomen sin, sitt och sina syftar på ett led (oftast subjektet) i samma sats. Om det ska syfta till ett led utanför satsen används oftast hans, hennes, dess och deras. Det här är självklart för oss, och innebär inga som helst problem så länge det bara finns ett led i satsen som pronomenet kan syfta på. Men så är inte fallet i ovanstående exempel. Och frågan är om det blir tydligare om man i stället säger "Johan bad Stefan hämta hans jacka." Inte heller här är det helt självklart vems jackan faktiskt är, och rent teoretiskt skulle jackan till och med kunna tillhöra en tredje person som inte nämns i just den här meningen. För att detta ska vara gångbart krävs det emellertid kännedom om hela situationen.

Sådana här utrymmen till tolkningar är förstås spännande. I engelskan finns det ingen motsvarighet till vårt sin - här använder man uteslutande his, her eller their. Engelskan gör ingen skillnad på hans jacka eller sin jacka - det heter kort och gott his jacket.

Svaret på vems jackan är går således inte att avgöra. Eftersom sin faktiskt kan syfta till både Johan och Stefan finns det ingen tydlig grammatisk regel som klargör vad som är rätt. Så vem som äger jackan får vi aldrig veta.

Metaforer

Vårt dagliga språk är fullt av metaforer. Oftast innebär tolkningen av dem inga som helst problem, även om vissa metaforer faktiskt kan tolkas på flera sätt. Dock är de allra flesta entydiga:

• att hamna på grön kvist
• att tälja guld med smörkniv
• att hamna på efterkälken
• att rida på framgångens våg

Alla vet vad metaforerna står för och ofta är de så normaliserade i språket att vi inte ens tänker på att de faktiskt ÄR metaforer. Vissa metaforer har näst intill tappat sin bokstavliga innebörd medan andra fortfarande kan tolkas på två sätt; bokstavligt och metaforiskt. En sådan metafor är ute i kylan.

Alla vad att uttrycket betyder ett tillstånd som vi definitivt inte vill befinna oss i — rent metaforiskt. Ser man till den mer bokstavliga betydelsen finns det förstås de som gärna befinner sig ute i kylan en strålande vinterdag med flera minusgrader. Kylan i metaforen talar dock inte bara om temperaturen i grader, utan kanske snarare om medmänsklighet och avsaknad av den värme som en gemenskap innebär. Att vara utfryst är ju även det i grunden en metafor.

Styrkan med metaforer är att de visualiserar begreppen och gör dem tydligare. Metaforer är ett drag som används mycket ofta inom retoriken, just på grund av egenskapen att göra budskapet mera framträdande. Men för att metaforen ska fungera måste sammanhanget vara klart för alla. Och om man väljer att använda sig av metaforer gäller det att vara konsekvent och hålla sig till den metafor man valt.

Om man väljer att likna en upplevelse vid exempelvis en tågresa finns det många kompletterande metaforer som man kan använda för att förstärka bilden: man tar sig fram med gnisslande växlar, senare är det bara raka spåret. Blir det bråttom får man lägga på ett kol, för att sedan låta allting bara tuffa och gå. Det fungerar som ett väloljat maskineri, och om man inte passar sig kan man bli kvar på perrongen o.s.v. Listan kan göras lång, och varje metafor förstärker bilden så att budskapet blir mycket entydigt.

Vad man däremot INTE bör göra är att plötsligt byta bild för metaforen och påstå att upplevelsen (som nu av alla uppfattas som en bildlig tågresa) avslutas med en landning. Det gör att hela bilden faller igenom och i värsta fall kan det göra hela texten mindre trovärdig. En betydligt bättre metafor att avsluta med är då att nå slutstationen.

Övertala eller övertyga?

Eftersom det är flera som har kommenterat mina tankar om dessa två snarlika ord har jag valt att utveckla det hela lite grann. För visst är det en större skillnad mellan dem än man först kan tro.

Att övertala har hos de flesta en något negativ konnotation. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder det att "med sina ord förmå". Kort sagt: att övertala någon är att få någon att utföra något. Denna person behöver inte nödvändigtvis göra det av glädje, utan det kan till och med vara så att han eller hon gör det mot sin egen vilja.

Att övertyga brukar däremot anses som något mer positivt. Att övertyga någon om något innebär att man med hjälp av olika argument faktiskt får personen i fråga att ändra uppfattning. Detta är inte alltid så enkelt, eftersom våra åsikter ofta är djupt rotade. Det behövs ofta nya infallsvinklar eller till och med motbevis för att övertyga någon.

Vill man förmå ovilliga personer att hjälpa till med alldagliga sysslor är det förstås övertalning (eller till och med tjat) som gäller, men sannolikt är det så att den som talar oftast har en önskan att övertyga den som lyssnar om sitt budskap. Om han eller hon lyckas beror på ett flertal faktorer.

Innehåll:

För att kunna övertyga någon om att det vi säger är bra, och dessutom kunna få den som lyssnar att ändra uppfattning krävs det att vi har relevanta fakta att komma med.

Argument:

Vi behöver kunna föra fram argument för vår sak, och vi behöver också vara förberedda på att bemöta motargument. De argument som framförs måste förstås vara hållbara.

Retorik:

Det är ingen hemlighet att den som behärskar retorik ofta har lättare att övertyga andra om sina åsikter. En retoriskt skicklig talare använder sig av både argument och fakta, i väl avvägda proportioner, och lyckas ofta plocka fram argument som spelar på olika saker, exempelvis hälsa, miljö, ekonomi, känsla, kunskap, nytta m.m.

Dessvärre finns det även människor som använder sig av retorik i tvivelaktiga syften. Dessa människor är antingen oerhört skickliga retoriker, eller också omger de sig med en stab som har förmågan att lägga ord i deras mun. Man gör därför klokt i att lyssna kritiskt till de argument man hör, och att alltid använda sitt eget sunda förnuft.

Engelska eller engelska?

Engelska är ett världsspråk som förekommer i många olika varianter - en fullständigt naturlig utveckling för ett språk som "flyttat" till så många platser runt världen under det brittiska imperiets storhetstid. Detta har lett till många kreol- och pidginspråk, och gränsen mellan språk, dialekt och variant är inte alltid helt lätt att redogöra för.

De mest påtagliga skillnaderna för oss i Sverige är förstås uttal och stavning mellan brittisk engelska och amerikansk. Den klassiska skillnaden på uttalet av vokalen a i ord som last, can't och half känner de flesta till. Att stavningen skiljer sig åt i vissa ord som i övrigt är lika är kanske inte lika välbekant. Britterna skriver realise medan amerikanerna skriver realize. Slutligen finns det också lexikala skillnader. Mobiltelefon, exempelvis, heter mobile phone (eller mobile) i Storbritannien engelska men cell phone (eller cell) i USA.

Det här innebär oftast inga problem för oss. Så länge vi hör eller läser engelska, oavsett variant, funderar vi inte så mycket på det. De som inte är intresserade av språk lägger förmodligen inte ens märke till det. Det är först när vi ska producera engelskan själva som vi kan bli lite ambivalenta. Hur stavas det egentligen? -ise eller -ize? Båda känns rätt på något vis. Vilket ord ska jag använda? Mobile eller cell?

Vår osäkerhet grundar sig förstås i att vi redan tidigt får lära oss engelska (den brittiska varianten) i skolan samtidigt som vi matas med amerikanskt uttal och ordval via teve. Det vi hör stämmer inte alltid överens med det vi får lära oss, vilket kan leda till att vi blir tveksamma.

Detta innebär fortfarande inga problem för det stora flertalet. Det finns ingen som bryr sig om ifall vi blandar friskt mellan de båda varianterna om vi pratar med någon som inte har engelska (oavsett variant) som modersmål. Med största sannolikhet bryr sig inte de som har det som modersmål nämnvärt om det heller. De tycker att vi svenskar generellt är duktiga på engelska, och om vi uttalar vissa ord lite lustigt spelar väl inte så stor roll.

Det är när vi kommer till de tillfällen när språket ska användas i ett professionellt sammanhang som det börjar bli viktigt. Det ser förstås mycket bättre ut om affärsbrevet, rapporten, hemsidan, uppsatsen eller vad det nu kan vara är genomgående skriven på samma variant. Vid dessa tillfällen kan det vara klokt att kontrollera skillnaderna mellan de olika engelska varianterna, så att man inte bara vet att man skriver på engelska utan också vilken engelska man använder.

Språk och teknik

Det är märkligt det här med språk. Inom ett och samma språk finns det en hel djungel av grupper och ämneskategorier med mer eller mindre specifika uttryck. Jag har tidigare skrivit om olika uttryck i sportens värld, men listan på grupper kan göras lång. En annan grupp där ord och begrepp är väldigt speciella är data och IT.

För tillfället försöker jag förkovra mig lite i informatik och läser därför en distanskurs på Örebro Universitet: "Webb 2.0 i teori och praktik - wikis, bloggar och social mjukvara". Redan titeln på kursen skvallrar om att språket i denna kurs innehåller många specialuttryck. Ofta engelska sådana.

Utvecklingen går fort, och de nya företeelserna gör entré snabbare än språket hinner med. Blogg, till exempel, kommer ursprungligen från ordet weblog, som myntades 1997 av Jorn Barger på bloggen Robot Wisdom. Den kortare termen kom till genom att Peter Merholz på sin hemsida skojade till det genom att slå isär weblog till frasen we blog. Ordet blog föll snabbt i god jord och fungerar i engelskan numera både som substantiv och verb. På svenska bildades verbet enkelt genom att lägga till suffixet -a.

Andra ord i IT-världen kommer ständigt till. Ordet tagga blev oktober månads nyord 2010.

Utvecklingen går, som sagt, i en rasande fart och det gäller att hänga med på dubbla fronter; Man ska inte bara behärska tekniken, man måste också hänga med i språkutvecklingen.

Ny merit

Det är med glädje jag kan utöka mitt CV med ytterligare en merit.

Det har i dagarna blivit klart att jag kan lägga till 30Hp med betyget VG från kursen "Professionellt skrivande" som jag läst vid Örebro Universitet under höstterminen 2010. Kursen har omfattat följande delkurser:

• Teori och praktik
• Responsgrupp som metod
• Informera, argumentera, locka
• Kulturjournalistik

Under kursen har vi arbetat mycket i responsgrupper, vilket varit otroligt spännande och lärorikt.