Bloggen flyttar

Nu har jag skaffat en egen domän till Textkraft, vilket innebär att den nya adressen till hemsidan är http://www.textkraft.se/. I samband med det tänkte jag ge sidan en ansiktslyftning. Jag har valt att ha sidan öppen under tiden som jag jobbar med den, och hoppas att du som besöker mig har överseende med att det varierar lite mellan olika typsnitt och stilar medan jag jobbar fram slutversionen.
Jag kommer dessutom att starta en blogg som ligger direkt på hemsidan i stället för den här. Jag har på så vis försökt samla allt på ett och samma ställe. Om de tidigare inläggen flyttas över dit eller blir kvar här har jag i dagsläget inte bestämt. Dock uppdateras ingenting här längre, utan detta blir det sista inlägget.
Välkommen till min "nya" sida!

Kallt eller varmt?

Nu var det mycket länge sedan jag ventilerade några språkfunderingar här i bloggen. Lyckligtvis har det inte gått så lång tid att orden hunnit ändra innebörd, det tar betydligt längre tid. Dock är betydelseglidning ett intressant fenomen. Som så mycket annat ändrar det sig med tiden, och vissa ord kan genomgå en betydelseglidning från att ha en bestämd betydelse till att med tiden betyda något snarlikt, eller till och med helt motsatt. Ett sådant exempel är ordet kylslaget, eller i verbform kylslå.

För länge sedan hade vi inte våra kor, grisar och andra djur i moderna ladugårdar med grundvärme och rinnande vatten. Alla kanske inte har rinnande vatten i sina djurstall idag heller (jag måste erkänna att jag är pinsamt okunnig inom detta område), men jag misstänker ändå att de flesta har det. Dock fanns det inte förr i alla fall, utan då fick man i stället hämta vatten till djuren och bära in det.

Det här var förstår en tung syssla, och vintertid var det troligtvis allt annat än en dans på rosor. Dessutom var det risk för att vattnet som man nyss burit in skulle frysa så att djuren inte kunde dricka. Därför kylslog man vattnet, alltså hällde i en skvätt uppvärmt vatten för att det skulle bli lite varmare. Kylslaget vatten  i den kontexten betyder alltså uppvärmt, eller ljummet, vatten.

Men hur använder vi ordet kylslaget idag?
Jo, när vi säger att det är lite kylslaget menar vi att det är kallt. Det är väl ingen som egentligen menar att det är lite uppvärmt, vilket egentligen skulle vara den mer ursprungliga betydelsen.

Men vad är egentligen rätt? Faktum är att båda betydelserna fortfarande används. Samma sak gäller ordet lättsövd, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Och så här är det - på gott och ont. Orden ändrar innebörd med tiden. Nya ord kommer till och andra försvinner. Det är det som är så underbart med språket - det lever verkligen, i allra högsta grad.

Det rätta fåret!

Idag deltog jag i en intressant diskussion om hur böjningar alltid (eller åtminstone nästan alltid) anpassas efter det ord som är huvudord i satsen. De som känner mig vet att jag fullkomligt älskar denna typ av diskussioner. Idag kretsade en stor del av diskussionen runt får.

I svenskan böjer vi orden efter varandra, s.k. kongruens. Enligt Svenska Akademiens språklära (SAS), ISBN 91-7227-351-8 innebär det "att ett adjektiv eller pronomen ändrar form efter de grammatiska egenskaper som det ord som det syftar på har."

Det finns många exempel på det här. Adjektivet röd böjs efter VAD det är som är rött: ett rött hus, en röd bil, flera röda rosor.

Så här långt är det inga problem, men som vanligt finns det ingen regel utan undantag.

Titta bara vad som händer om vi byter ut adjektivet röd mot rädd: en rädd get, flera rädda getter.
Adjektivet ändrar böjning efter numerus, enkelt och smärtfritt. Men var händer om vi ändrar genus på huvudordet? Hur blir det om vi istället för getter pratar om får?

Flera rädda får går bra, precis som ett särskilt utvalt får - det rädda fåret - men om det bara är ett obestämt får - vad säger man då? Ett rätt får??? Knappast. Här känner vi direkt att det är något som inte stämmer. Plötsligt blir det mycket problematiskt. Det finns vissa adjektiv som saknar neutrumform på -t, och rädd är ett av dem. Andra exempel är lat, pryd och vred.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om luckor i språket, och här finns tydligen ytterligare en. För sanningen är att det inte finns något annat sätt att komma runt problemet än att helt enkelt omformulera sig: ett får som visar rädsla, ett skrämt får, eller kanske ett räddhågset får.

Med detta inlägg vill jag inte på något vis låta påskina att jag har några åsikter om huruvida får är rädda djur eller inte. Jag är enbart intresserad av det språkliga fenomenet här.

Samma ord?

Homonymer är en intressant och ständig källa till glädje för mig. Eftersom jag har ett stort språkintresse gillar jag att leka med ord och uttryck i alla de former. Tvetydiga klurigheter och glidande betydelser upphör aldrig att fascinera mig.

Vad är homonymer kanske någon undrar?

Enkelt uttryckt är det samma ord för olika saker. Eller är det egentligen samma ord?

Jag lyfte upp frågan på Textkrafts facebooksida häromdagen.

Homonymer kan delas in i två kategorier: homofoner och homografer.

Homofoner uttalas alltid likadant (men behöver nödvändigtvis inte stavas likadant).

• själ / skäl / stjäl
• gäst / jäst
• kol / kål
• collie / kolli
• blott / blått
• egg / ägg

Homografer stavas alltid likadant (men behöver inte uttalas likadant).

• lov / lov
• kola / kola
• anden / anden
• hov / hov
• men / men
• lira / lira

Sedan finns det förstås ord som är både homofoner och homografer, alltså ord som uttrycks på exakt samma sätt men ändå har olika betydelse i olika sammanhang.

• hinna / hinna
• brygga / brygga
• bila / bila
• luta / luta
• bok / bok
• fålla / fålla

Homonymer används flitigt inom komiken. Dessutom är de så gott som alltid språkspecifika, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att få till en slagfärdig översättning. Det här är ett dilemma som jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Att översätta ordvitsar.

Vems är jackan?

Jag skrev en kort reflektion på Textkrafts facebooksida om att det inte alltid är helt klart vad/vem ett pronomen syftar på:

"Johan bad Stefan hämta sin jacka." Vems var jackan??

Det vanliga förfarandet i svenskan är att våra pronomen sin, sitt och sina syftar på ett led (oftast subjektet) i samma sats. Om det ska syfta till ett led utanför satsen används oftast hans, hennes, dess och deras. Det här är självklart för oss, och innebär inga som helst problem så länge det bara finns ett led i satsen som pronomenet kan syfta på. Men så är inte fallet i ovanstående exempel. Och frågan är om det blir tydligare om man i stället säger "Johan bad Stefan hämta hans jacka." Inte heller här är det helt självklart vems jackan faktiskt är, och rent teoretiskt skulle jackan till och med kunna tillhöra en tredje person som inte nämns i just den här meningen. För att detta ska vara gångbart krävs det emellertid kännedom om hela situationen.

Sådana här utrymmen till tolkningar är förstås spännande. I engelskan finns det ingen motsvarighet till vårt sin - här använder man uteslutande his, her eller their. Engelskan gör ingen skillnad på hans jacka eller sin jacka - det heter kort och gott his jacket.

Svaret på vems jackan är går således inte att avgöra. Eftersom sin faktiskt kan syfta till både Johan och Stefan finns det ingen tydlig grammatisk regel som klargör vad som är rätt. Så vem som äger jackan får vi aldrig veta.

Metaforer

Vårt dagliga språk är fullt av metaforer. Oftast innebär tolkningen av dem inga som helst problem, även om vissa metaforer faktiskt kan tolkas på flera sätt. Dock är de allra flesta entydiga:

• att hamna på grön kvist
• att tälja guld med smörkniv
• att hamna på efterkälken
• att rida på framgångens våg

Alla vet vad metaforerna står för och ofta är de så normaliserade i språket att vi inte ens tänker på att de faktiskt ÄR metaforer. Vissa metaforer har näst intill tappat sin bokstavliga innebörd medan andra fortfarande kan tolkas på två sätt; bokstavligt och metaforiskt. En sådan metafor är ute i kylan.

Alla vad att uttrycket betyder ett tillstånd som vi definitivt inte vill befinna oss i — rent metaforiskt. Ser man till den mer bokstavliga betydelsen finns det förstås de som gärna befinner sig ute i kylan en strålande vinterdag med flera minusgrader. Kylan i metaforen talar dock inte bara om temperaturen i grader, utan kanske snarare om medmänsklighet och avsaknad av den värme som en gemenskap innebär. Att vara utfryst är ju även det i grunden en metafor.

Styrkan med metaforer är att de visualiserar begreppen och gör dem tydligare. Metaforer är ett drag som används mycket ofta inom retoriken, just på grund av egenskapen att göra budskapet mera framträdande. Men för att metaforen ska fungera måste sammanhanget vara klart för alla. Och om man väljer att använda sig av metaforer gäller det att vara konsekvent och hålla sig till den metafor man valt.

Om man väljer att likna en upplevelse vid exempelvis en tågresa finns det många kompletterande metaforer som man kan använda för att förstärka bilden: man tar sig fram med gnisslande växlar, senare är det bara raka spåret. Blir det bråttom får man lägga på ett kol, för att sedan låta allting bara tuffa och gå. Det fungerar som ett väloljat maskineri, och om man inte passar sig kan man bli kvar på perrongen o.s.v. Listan kan göras lång, och varje metafor förstärker bilden så att budskapet blir mycket entydigt.

Vad man däremot INTE bör göra är att plötsligt byta bild för metaforen och påstå att upplevelsen (som nu av alla uppfattas som en bildlig tågresa) avslutas med en landning. Det gör att hela bilden faller igenom och i värsta fall kan det göra hela texten mindre trovärdig. En betydligt bättre metafor att avsluta med är då att nå slutstationen.

Övertala eller övertyga?

Eftersom det är flera som har kommenterat mina tankar om dessa två snarlika ord har jag valt att utveckla det hela lite grann. För visst är det en större skillnad mellan dem än man först kan tro.

Att övertala har hos de flesta en något negativ konnotation. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder det att "med sina ord förmå". Kort sagt: att övertala någon är att få någon att utföra något. Denna person behöver inte nödvändigtvis göra det av glädje, utan det kan till och med vara så att han eller hon gör det mot sin egen vilja.

Att övertyga brukar däremot anses som något mer positivt. Att övertyga någon om något innebär att man med hjälp av olika argument faktiskt får personen i fråga att ändra uppfattning. Detta är inte alltid så enkelt, eftersom våra åsikter ofta är djupt rotade. Det behövs ofta nya infallsvinklar eller till och med motbevis för att övertyga någon.

Vill man förmå ovilliga personer att hjälpa till med alldagliga sysslor är det förstås övertalning (eller till och med tjat) som gäller, men sannolikt är det så att den som talar oftast har en önskan att övertyga den som lyssnar om sitt budskap. Om han eller hon lyckas beror på ett flertal faktorer.

Innehåll:

För att kunna övertyga någon om att det vi säger är bra, och dessutom kunna få den som lyssnar att ändra uppfattning krävs det att vi har relevanta fakta att komma med.

Argument:

Vi behöver kunna föra fram argument för vår sak, och vi behöver också vara förberedda på att bemöta motargument. De argument som framförs måste förstås vara hållbara.

Retorik:

Det är ingen hemlighet att den som behärskar retorik ofta har lättare att övertyga andra om sina åsikter. En retoriskt skicklig talare använder sig av både argument och fakta, i väl avvägda proportioner, och lyckas ofta plocka fram argument som spelar på olika saker, exempelvis hälsa, miljö, ekonomi, känsla, kunskap, nytta m.m.

Dessvärre finns det även människor som använder sig av retorik i tvivelaktiga syften. Dessa människor är antingen oerhört skickliga retoriker, eller också omger de sig med en stab som har förmågan att lägga ord i deras mun. Man gör därför klokt i att lyssna kritiskt till de argument man hör, och att alltid använda sitt eget sunda förnuft.

Engelska eller engelska?

Engelska är ett världsspråk som förekommer i många olika varianter - en fullständigt naturlig utveckling för ett språk som "flyttat" till så många platser runt världen under det brittiska imperiets storhetstid. Detta har lett till många kreol- och pidginspråk, och gränsen mellan språk, dialekt och variant är inte alltid helt lätt att redogöra för.

De mest påtagliga skillnaderna för oss i Sverige är förstås uttal och stavning mellan brittisk engelska och amerikansk. Den klassiska skillnaden på uttalet av vokalen a i ord som last, can't och half känner de flesta till. Att stavningen skiljer sig åt i vissa ord som i övrigt är lika är kanske inte lika välbekant. Britterna skriver realise medan amerikanerna skriver realize. Slutligen finns det också lexikala skillnader. Mobiltelefon, exempelvis, heter mobile phone (eller mobile) i Storbritannien engelska men cell phone (eller cell) i USA.

Det här innebär oftast inga problem för oss. Så länge vi hör eller läser engelska, oavsett variant, funderar vi inte så mycket på det. De som inte är intresserade av språk lägger förmodligen inte ens märke till det. Det är först när vi ska producera engelskan själva som vi kan bli lite ambivalenta. Hur stavas det egentligen? -ise eller -ize? Båda känns rätt på något vis. Vilket ord ska jag använda? Mobile eller cell?

Vår osäkerhet grundar sig förstås i att vi redan tidigt får lära oss engelska (den brittiska varianten) i skolan samtidigt som vi matas med amerikanskt uttal och ordval via teve. Det vi hör stämmer inte alltid överens med det vi får lära oss, vilket kan leda till att vi blir tveksamma.

Detta innebär fortfarande inga problem för det stora flertalet. Det finns ingen som bryr sig om ifall vi blandar friskt mellan de båda varianterna om vi pratar med någon som inte har engelska (oavsett variant) som modersmål. Med största sannolikhet bryr sig inte de som har det som modersmål nämnvärt om det heller. De tycker att vi svenskar generellt är duktiga på engelska, och om vi uttalar vissa ord lite lustigt spelar väl inte så stor roll.

Det är när vi kommer till de tillfällen när språket ska användas i ett professionellt sammanhang som det börjar bli viktigt. Det ser förstås mycket bättre ut om affärsbrevet, rapporten, hemsidan, uppsatsen eller vad det nu kan vara är genomgående skriven på samma variant. Vid dessa tillfällen kan det vara klokt att kontrollera skillnaderna mellan de olika engelska varianterna, så att man inte bara vet att man skriver på engelska utan också vilken engelska man använder.

Språk och teknik

Det är märkligt det här med språk. Inom ett och samma språk finns det en hel djungel av grupper och ämneskategorier med mer eller mindre specifika uttryck. Jag har tidigare skrivit om olika uttryck i sportens värld, men listan på grupper kan göras lång. En annan grupp där ord och begrepp är väldigt speciella är data och IT.

För tillfället försöker jag förkovra mig lite i informatik och läser därför en distanskurs på Örebro Universitet: "Webb 2.0 i teori och praktik - wikis, bloggar och social mjukvara". Redan titeln på kursen skvallrar om att språket i denna kurs innehåller många specialuttryck. Ofta engelska sådana.

Utvecklingen går fort, och de nya företeelserna gör entré snabbare än språket hinner med. Blogg, till exempel, kommer ursprungligen från ordet weblog, som myntades 1997 av Jorn Barger på bloggen Robot Wisdom. Den kortare termen kom till genom att Peter Merholz på sin hemsida skojade till det genom att slå isär weblog till frasen we blog. Ordet blog föll snabbt i god jord och fungerar i engelskan numera både som substantiv och verb. På svenska bildades verbet enkelt genom att lägga till suffixet -a.

Andra ord i IT-världen kommer ständigt till. Ordet tagga blev oktober månads nyord 2010.

Utvecklingen går, som sagt, i en rasande fart och det gäller att hänga med på dubbla fronter; Man ska inte bara behärska tekniken, man måste också hänga med i språkutvecklingen.

Ny merit

Det är med glädje jag kan utöka mitt CV med ytterligare en merit.

Det har i dagarna blivit klart att jag kan lägga till 30Hp med betyget VG från kursen "Professionellt skrivande" som jag läst vid Örebro Universitet under höstterminen 2010. Kursen har omfattat följande delkurser:

• Teori och praktik
• Responsgrupp som metod
• Informera, argumentera, locka
• Kulturjournalistik

Under kursen har vi arbetat mycket i responsgrupper, vilket varit otroligt spännande och lärorikt.

Ordens betydelse

Att ett och samma ord kan ha olika betydelse i olika sammanhang är inget vi funderar så mycket på till vardags. Vi funderar egentligen inte heller på att vi genom att säga en sak menar något annat. Det här är inget konstigt. Sitter vi några stycken i ett rum där fönstret står öppet och någon plötsligt säger "Är det inte kallt här inne?" så förstår vi andra att personen ifråga inte undrar om det är kallt, utan att den pragmatiska betydelsen är en önskan om att fönstret ska stängas. Orsaken till den lite försiktiga omskrivningen kan dels vara att personen inte har möjlighet att stänga fönstret själv utan att tränga sig förbi någon annan, dels ett sätt att höra sig för om det inte är fler som också skulle vilja att fönstret stängdes.

När man lär sig ett nytt språk (oavsett om det gäller vårt första språk som småbarn eller ett nytt språk senare i livet) sker det i olika stadier. Först skaffar man sig ett ordförråd, sedan sätter man ihop dessa ord till meningar och får det grammatiska systemet mer eller mindre klart för sig. Men detta räcker inte om man ska behärska ett språk fullt ut; man behöver även utveckla den pragmatiska förståelsen. Det är förstås mycket svårare, eftersom det inte finns några direkta regler för hur det här fungerar.

Men även om vi har språkets pragmatik klar för oss finns det ändå tillfällen när det kan vara svårt att förstå.
Vi återgår till tanken att ord betyder olika saker i olika sammanhang. Inom alla olika yrken, intressen och andra grupper har man sitt "eget" språk, något som skapar en gemenskap. Det kan gälla segling, teknik, hästar eller sport. Här finns specifika ord, men det är också vanligt att redan befintliga ord får en helt ny ämnesspecifik betydelse.

Jag tittar med nöje på handboll, och under pågående VM blir det några timmar framför teven. Sport är ett specialområde där språket mycket lätt exkluderar vissa tittare. Det är inget konstigt med det, så är det med alla intressen och ämnesområden - de som är insatta förstår det interna språket, de andra gör det inte. Sportens språk är välkryddat av metaforer, och även om de flesta är relativt genomskinliga och lätta att förstå kan vissa te sig helt obegripliga. För den som inte är insatt i handboll förstår man inte varför ordet gurkburk dyker upp med jämna mellanrum. Eller för all del vad som menas med en japan i en match mellan Sverige och Kroatien.

Kommunikation

Det är svårt att kommunicera utan missförstånd.

Det absolut säkraste sättet att undvika det är förstås att prata med varandra "ansikte mot ansikte". Förutom själva orden förstärkts budskapet och eventuella underliggande meningar med hjälp av tonfall och/eller ansiktsuttryck och gester. Ironiska kommentarer behöver inte förklaras, eftersom ironin syns eller hörs tydligt.

Att prata i telefon ger inte riktigt samma tydlighet, men vi kan fortfarande använda oss av tonfall för att förstärka eller förtydliga vad vi menar. Samtidigt kan vi inte vara riktigt säkra på att vårt budskap går fram fullt ut, eftersom vi inte ser hur mottagaren reagerar. Oftast är det dock inga problem, utan vi förstår varandra bra även i telefon.

Men när vi inte kan använda oss av varken syn eller hörsel, när vi måste lita till det skrivna ordet, blir det plötsligt mycket svårare att vara tydlig. Alla eventuella undertoner måste bokstavligen skrivas ut för att inte gå förlorade. Åtminstone var det så tidigare.

Den skenande utvecklingen med e-post, chatt och SMS har fört med sig den enorma fördelen att den gett oss tillgång till de ovärderliga smilisarna som kan användas för att förstärka eller förtydliga känslan bakom orden.

Men trots tillgången till smilisar ändrar det inte att vi fortfarande missuppfattar varandra när vi endast kommunicerar skriftligt. Till att börja med är det långt ifrån alla som vet vilken smilis som betyder vad, och alla är heller inte medvetna om att det uppfattas som att de skriker om de skriver med versaler. Särskrivningar kan också leda till missuppfattningar. Det är skillnad på en stor marknad och en stormarknad. Listan över möjligheter att missuppfatta varandra kan göras ganska lång.

Vad jag vill komma fram till är att samtalet är överlägset den skrivna kommunikationen, och när man är hänvisad till skriftlig kommunikation är det viktigt att komma ihåg att det är lätt att det man skriver missförstås.

Att leverera enkla, raka och tydliga budskap är inte alltid det lättaste.

Minimässa på Conventum Kongresscenter

Idag har jag deltagit i en minimässa på Conventum Kongresscenter i Örebro.

Mässan var en del i projektet 3K - KUNSKAP - KULTUR - KOORDINATION med syfte att synliggöra kvinnors företagande i länets glesbygd, samt få fokus på invandrarkvinnors kompetens och visioner inom gröna näringar.

En mässa är ett utomordentligt tillfälle att träffa nya människor, och idag har jag knutit många kontakter. Det är otroligt spännande att se vilket utbyte vi kan ha av våra olika kulturarv, något som förstås avspeglar sig även i språket. Jag har under dagen deltagit i flera givande samtal som handlat om vikten av "begreppet bakom orden". Man kan inte bara översätta rakt av, ord för ord, utan det är viktigt att man riktar in sig mer på att förmedla samma budskap på ett nytt språk.

En del av samtalen har också handlat om att målgruppsanpassa sin text, så att man tänker på sin tilltänkta läsare. Det gäller att anpassa språket efter honom eller henne. Även om man förstås bör undvika att kategorisera människor efter ålder, kön eller något annat, så säger det sig självt att man inte bör uttrycka sig likadant om man vänder sig till barn, ungdomar eller äldre. I alla fall inte om man vill få positiv respons.

Jag har således ägnat en stor del av tiden till att marknadsföra mina tjänster:

• översättning
• språkgranskning och korrekturläsning
• copywriting
• målgruppsanpassning
• övriga sekreterartjänster

Dessutom har jag hunnit med att mingla lite med de andra utställarna, och även fått tillfälle att gå runt och provsmaka på diverse spännande delikatesser. Vackra hantverk av olika slag fanns också till försäljning och beskådan, och jag kan inte nog betona hur imponerad jag är av alla som kan skapa så vackra saker med sina egna händer.

Förhoppningsvis är det så här vi alla kan försörja oss - var och en på det vi är bäst på och trivs mest med. Genom att ägna sig åt det man kan bäst och låta någon annan sköta det man behärskar mindre bra tror jag bestämt att man på sikt ökar sin lönsamhet. Även om det kostar för stunden att köpa in en tjänst, så lönar det sig ofta i det långa loppet. Genom ett utökat kontaktnät får vi upp ögonen för vilka tjänster som finns omkring oss - ofta betydligt närmare än vi tror. Ett väl utvecklat kontaktnät kan inte överskattas, eftersom det ökar våra möjligheter till samarbete - ibland där man minst anar det.

Till alla som deltog i mässan eller var där som besökare vill jag rikta ett stort tack för en mycket trevlig dag.

Dubbla bottnar

Snön vräker ner och i takt med att snövallarna växer blir den skottade garageuppfarten allt smalare. Snart blir det svårt att komma fram med bilen. Varför börjar man inte tillräckligt brett? Kanske för att vi inte haft så snörika vintrar (med undantag av den förra) på många år nu. Ändå är vi fortfarande inte i närheten av att bli insnöade.

Att vara insnöad betyder inte bara att man fastnat någonstans på grund av vädret, utan har ju även en anspelning på att vara lite korkad. Denna dubbelbottnade betydelse i samma uttryck finns inte på engelska, där man antingen är snow bound (bokstavligt talat insnöad) eller square (lite småtöntig). Helt olika uttryck alltså.

Ofta är det så med språkliga uttryck, vilket gör översättning till en svår konst när det kommer till dubbelbottnade begrepp. Ett exempel sett från andra hållet är ordet shower, som förutom dusch, skur och liknande också betyder uppvaktning. Möhippa kallas kort och gott shower, eller hen party, medan en liknande fest för en blivande mor kallas baby shower. Detta var något som parodierades under ett avsnitt av "Helt Hysteriskt", där Patsy trodde att baby shower var en speciell dusch för spädbarn. Översättaren av replikerna hade ingen enkel uppgift där, men gjorde sitt bästa och fick ändå till en liten knorr med hjälp av orden skiva och singel. Även om den vändningen rent textmässigt höll måttet så harmonierade den inte riktigt med bilden, där Patsys gestikulerande avslöjade att hon pratade om en mycket liten dusch.

Dubbla betydelser är en av många aspekter som fascinerar mig när det gäller språk. Alla våra tvetydigheter, liknelser och metaforer är en ständig källa till inspiration. Det gäller att ha fantasi för att hänga med i svängarna. Och det faktum att språket lever och ständigt ändras gör att vi ständigt konfronteras med nya uttryck. Det är spännande tycker jag.

Gräsfläckar

Angående nyorden som publicerats på Språkrådets nyordslista för 2010.

Många av årets ord har förstås att göra med den isländska vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott i våras. Plötsligt är det vi människor som vackert får rätta oss efter naturen och omständigheterna. Det är vi inte vana vid, och att ett sådant scenario bidrar till att vi skapar nya ord är inte särskilt märkligt.

Så länge man har vulkanutbrottet och följderna, för bland annat flygtrafiken, i åtanke är nyordet askänka (person som väntar på att en inaskad make skall komma hem) inte särskilt svårt att förstå - inte ens om man ännu inte hunnit ner till nyordet inaskad som ingår i förklaringen. Men om man nu inte har det, utan bara läser ordet och dess definition så kan man få en helt annan bild av vad en askänka egentligen är. Kanske man kan tro att det är en änka som väntar på att få hem askan från sin kremerade make, en betydligt sorgligare betydelse.

Vad har nu gräsfläckar med detta att göra, och dessutom mitt i vintern?

Jo, askänka är förstås en av många varianter av ordet gräsänka, vilket förstås leder till frågan var förleden gräs i den konstruktionen kommer ifrån. Sanningen är att ordet (som funnits i språket sedan 1700-talet) härstammar från det lågtyska graswedewe med betydelsen förförd och övergiven flicka. Med tiden har ordet genomlevt en betydelseglidning, från 'förförd och övergiven' till 'tillfälligt övergiven'. Uttrycket finns förstås även på engelska - grass widow. I boken Sticklers, Sideburns & Bikinis: The Military Origin of Everyday Words and Phrases av Graeme Donald kan man läsa följande förklaring:

"...a woman who had 'got some grass stains' on her skirt and been left pregnant and abandoned."

Kopplingen till förleden gräs- framgår plötsligt väldigt tydligt. Med dagens betydelse av gräsänka är uttrycket inte lika självklart. Med tiden har flera nya moderna konstruktioner skapats: fotbollsänka, travänka, golfänka och nu senast askänka. Ingen av dem har dock den subtila kopplingen till förleden som gräsänka alltså hade.

I juletid skriver vi ihop

Jag har i ett tidigare inlägg behandlat särskrivningar, men känner att jag måste ventilera ämnet ännu en gång — nu med anknytning till den gångna julhelgen. Det har nämligen slagit mig att jag inte sett en enda särskrivning av julgran, jultomte, julklapp, julhelg, julkort, julskinka, julstress eller något liknande. Faktum är att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin träffat på det.

För någon som är så språkintresserad som jag ter sig detta mycket intressant. Normalt brukar särskrivningar dyka upp när den första delen av det sammansatta ordet är starkt lexikaliserat och har en egen betydelse. Det allra vanligaste exemplet är jätte, och konstruktioner som jätte glad och jätte stor är mycket vanligt förekommande. Jul är ju också ett starkt lexikaliserat ord med egen betydelse, vilket borde betyda att särskrivningar skulle vara vanligt även här. Men så är alltså inte fallet.

Min egen, högst personliga, teori är att julen för de allra flesta av oss är oantastligt helig — om än inte nödvändigtvis i religiös mening. Vi har tidiga minnen av julfirandet och dess traditioner. Begrepp som jultomte, julskinka och julklapp är så pass konkreta att vi aldrig ens skulle komma på tanken att skriva isär dem, trots att vi ofta bara använder oss av den sista delen av ordet. "Tomten kommer!" "Vill du ha lite mer skinka?" "Vi ska klä granen nu."

Det är lite märkligt, men när det gäller julen verkar vi klara av att skriva ihop.

Att anpassa sin stil efter genren

Hur stort våld får man lov att göra på sig själv när man ska skriva på beställning? Ska man sälja ut sin egen personliga stil efter beställarens önskemål? Här råder det förstås helt olika förutsättningar för skribenter och författare, och dessutom skiljer det sig från person till person huruvida man anser att anpassa sin stil efter omständigheterna innebär att göra våld på sig själv eller inte. Givetvis påverkas textens utformning av dess syfte, och det är avsändaren som ytterst avgör hur stor frihet skribenten kan tillåtas. När det gäller skönlitteratur är det oftast författaren själv som är textens avsändare, varför han eller hon inte har några som helst krav på sig utan kan arbeta med ett språk som rör sig utanför de flesta konventioner om andan faller på. De mest extrema fallen återfinns inom poesi och lyrik där det mesta är tillåtet i konstens namn. Tidigare gjorde poeterna avkall på syntaxen till förmån för versmåttet, men med tiden har formen för poesi och lyrik blivit alltmer fri.

I sakprosans värld befinner sig skribenten i ett helt annat läge. Där är det förstås givet av genren vilka krav som skribenten måste rätta sig efter. Det skulle till exempel se väldigt märkligt ut med en lagtext på vers eller en verksamhetsrapport kryddad med bildspråk och metaforer. Den som ska skriva en reklamtext kan däremot tillåtas att ta ut svängarna, och vad som normalt skulle klassas som stavfel eller syftningsfel kan vara helt avsiktliga för att skapa en komisk effekt som förstärker annonsens budskap. Det är fritt fram att leka med uttryck som är homogena för att på så sätt stimulera läsaren och se till att texten väcker uppmärksamhet. Förmågan att skapa associationer, leka med ord och vända på uttryck är en egenskap som är guld värd för den som vill göra sig en framtid som copywriter. Den personliga stilen kan i en sådan text tillåtas få relativt fria tyglar.

Så hur stort våld får man lov att göra på sig själv? Något entydigt och allmängiltigt svar på den frågan är omöjligt att ge. Det är något som måste avgöras från fall till fall och är beroende av vem skribenten skriver sin text för. Balansgången kan vara svår men det är inte att rekommendera skribenten till alltför stora avsteg från sitt eget personliga språk, eftersom detta ofta innebär att slutprodukten får ett något sämre resultat.

Konsten att välja sina ord

Hur vet man vilka ord man ska använda?

Du kanske vet precis vad du vill ha sagt, men inte riktigt hur. Vilken av alla synonymer kan du välja i ett visst sammanhang? Och finns det egentligen några helt likvärdiga synonymer?

Enkelt uttryck är synonymer två eller flera olika uttryck (ord) som beskriver samma referent (sak, känsla eller företeelse). Det finns massor med exempel:

kriminalvårdsanstalt / fängelse

städerska / lokalvårdare

väska / bag

semester / ledighet

kärlek / passion

Men hur utbytbara är de egentligen? Har de samma stilvärde? Betyder de exakt samma sak? Det är först när orden kan bytas mot varandra i alla tänkbara sammanhang som de är riktigt synonyma. Med det i åtanke kan man snart konstatera att fullständiga synonymer är sällsynta. Vi gör oss en något annorlunda bild av talarens (eller skribentens) attityd beroende på vilket av de olika uttrycken polis, snut eller byling som används.

Och hur är det med kärlek och passion? Syftar de till samma referent eller är passion i stället ett sätt att beskriva vilken sorts kärlek det handlar om? Är passion alltid kärlek?

Att välja rätt ord är inte alltid lätt — det är snarare en konst. Och när det gäller att välja vilken synonym som är lämpligast i ett speciellt sammanhang finns det inga allmängiltiga tumregler att gå efter. Här gäller det att ha språkkänsla. Vikten av förmågan att välja sina ord så att de passar till avsedd målgrupp kan inte nog poängteras. Det är viktigt att veta för vem man skriver. Du kan inte gärna skriva på samma sätt om du vänder sig till en myndighet med ett klagomål som du gör om du skriver en lapp i till någon av dina närmaste. Och den dagen du ska skriva ett personligt brev att skicka med i en platsansökan är det ännu viktigare hur du formulerar dig.

Det är styrkan i språket som ger texten kraft.

De, dem eller dom?

Tänk om vi alltid kunde välja det som är rätt. Inte det som är enkelt, utan det som är rätt. Eller är det så att det är det enkla som är det rätta - helt enkelt?

När det gäller språket finns det förstås en hel del som är rätt och fel. Men vem är det som bestämmer? Språket lever och förändras hela tiden. Den grammatiska grunden har vi med oss från barnsben, och vi tvekar sällan eller aldrig när det kommer till ordföljd. Däremot finns det många andra svårigheter för många.

Ett klassiskt problem är skillnaden mellan de och dem. Här ser man ofta att valet inte är särskilt enkelt för alla. I talspråk säger vi ju dom om båda formerna, vilket leder till att osäkra skribenter gärna hyperkorrigerar och skriver dem även när det ska vara de.

Ett enkelt sätt att avgöra vilket det ska vara om man är osäker är att byta ut de mot vi och dem mot oss. Dessa begrepp är inte lika vanliga att blanda ihop, och brukar vara en enkel tumregel.

Kanske är det här ett övergående problem. Med tiden kanske språket och konventionerna ändras så att dom används rakt över. Det har gjorts vissa försök till en dom-reform på 1970-talet, men den slog aldrig igenom. Hur det blir i framtiden kan vi aldrig sia om.

Dessvärre har denna hyperkorrigering i vissa fall gått ännu längre. De kan ju också fungera som bestämd artikel. Även här uttalar vi ordet som dom, och det är dessvärre inte längre helt ovanligt att se konstruktioner av liknande slag:

dem stora bergen

eller

dem snygga skorna

Här går det förstås inte att prova med vi eller oss - det säger sig självt.

Hur som helst.

Det enkla (och i detta fall även det rätta) om man är osäker på vilket dom det ska vara är att prova med att byta ut det mot vi eller oss.

Kan man säga vi ska man använda subjektsformen de.

Kan man säga oss ska man använda objektsformen dem.

Kan man inte säga varken vi eller oss ska man använda den bestämda artikeln de.

Enkelt, eller hur?

Att översätta ordvitsar

När jag gick min tredje termin på Översättarprogrammet vid Uppsala Universitet fick vi till uppgift att översätta några sidor ur The Accidental av Ali Smith.

Uppgifterna var förstås utvalda så att vi skulle ställas inför diverse utmaningar, och denna var inget undantag.

Först kommer ett utdrag ur källtexten:

Or she had entered him more simply, like he was a door and she opened him, leaving him standing ajar as she walked straight in. (Ajar! When is a door not a door? Terrible joke from boyhood television which he was never supposed to watch, it was never funny, that joke. Not till now. He had never been open enough to it till now, ha ha!)

Svårigheten i detta stycke börjar förstås i ordvitsen om ajar.

Ordvitsens dubbla bottnar gör den svår, eller näst intill omöjlig, att översätta.

When is a door not a door? When it's ajar!

Poängen i den här ordvitsen (som för övrigt inte fungerar i skrift) är förstås att ajar (på glänt) och a jar (en burk) uttalas likadant.

Det går inte att översätta ordvitsen utan att det blir rejält krystat. De alternativ som översättaren har i liknande situationer är således att skriva om skämtet till något helt annat eller att helt enkelt stryka det. Vilket man väljer beror förstås på kontexten.

Och som om det inte vore nog med det toppar Smith det hela med att bredda skämtet ytterligare i ännu ett led:

Not till now. He had never been open enough to it till now, ha ha!

På engelska håller det fortfarande ihop. Dörren kan ju vara både open och ajar. På svenska blir det som nyss var svårt nu näst intill omöjligt. Smith har genomgående i texten många liknande ordvitsar, vilket innebär att det är hennes stil. I och med detta är alternativet strykning således uteslutet. En bra översättare får aldrig göra våld på författarens stil. När texten är så medvetet kryddad med dubbla bottnar som denna gäller det att försöka spegla det i måltexten. Det är sannerligen ingen enkel uppgift. Den som till äventyrs hade lyckats klura ut en bra översättning till det första ledet ställs nu för ytterligare en utmaning.