måndag 18 april 2011

Samma ord?

Homonymer är en intressant och ständig källa till glädje för mig. Eftersom jag har ett stort språkintresse gillar jag att leka med ord och uttryck i alla de former. Tvetydiga klurigheter och glidande betydelser upphör aldrig att fascinera mig.

Vad är homonymer kanske någon undrar?
Enkelt uttryckt är det samma ord för olika saker. Eller är det egentligen samma ord?
Jag lyfte upp frågan på Textkrafts facebooksida häromdagen.

Homonymer kan delas in i två kategorier: homofoner och homografer.

Homofoner uttalas alltid likadant (men behöver nödvändigtvis inte stavas likadant).
  • själ / skäl / stjäl
  • gäst / jäst
  • kol / kål
  • collie / kolli
  • blott / blått
  • egg / ägg

Homografer stavas alltid likadant (men behöver inte uttalas likadant).
  • lov / lov
  • kola / kola
  • anden / anden
  • hov / hov
  • men / men
  • lira / lira

Sedan finns det förstås ord som är både homofoner och homografer, alltså ord som uttrycks på exakt samma sätt men ändå har olika betydelse i olika sammanhang.

  • hinna / hinna
  • brygga / brygga
  • bila / bila
  • luta / luta
  • bok / bok
  • fålla / fålla

Homonymer används flitigt inom komiken. Dessutom är de så gott som alltid språkspecifika, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att få till en slagfärdig översättning. Det här är ett dilemma som jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Att översätta ordvitsar.

söndag 3 april 2011

Vems är jackan?

Jag skrev en kort reflektion på Textkrafts facebooksida om att det inte alltid är helt klart vad/vem ett pronomen syftar på:

"Johan bad Stefan hämta sin jacka." Vems var jackan??

Det vanliga förfarandet i svenskan är att våra pronomen sin, sitt och sina syftar på ett led (oftast subjektet) i samma sats. Om det ska syfta till ett led utanför satsen används oftast hans, hennes, dess och deras. Det här är självklart för oss, och innebär inga som helst problem så länge det bara finns ett led i satsen som pronomenet kan syfta på. Men så är inte fallet i ovanstående exempel. Och frågan är om det blir tydligare om man i stället säger "Johan bad Stefan hämta hans jacka." Inte heller här är det helt självklart vems jackan faktiskt är, och rent teoretiskt skulle jackan till och med kunna tillhöra en tredje person som inte nämns i just den här meningen. För att detta ska vara gångbart krävs det emellertid kännedom om hela situationen.

Sådana här utrymmen till tolkningar är förstås spännande. I engelskan finns det ingen motsvarighet till vårt sin - här använder man uteslutande his, her eller their. Engelskan gör ingen skillnad på hans jacka eller sin jacka - det heter kort och gott his jacket.

Svaret på vems jackan är går således inte att avgöra. Eftersom sin faktiskt kan syfta till både Johan och Stefan finns det ingen tydlig grammatisk regel som klargör vad som är rätt. Så vem som äger jackan får vi aldrig veta.