Gräsfläckar

Angående nyorden som publicerats på Språkrådets nyordslista för 2010.

Många av årets ord har förstås att göra med den isländska vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott i våras. Plötsligt är det vi människor som vackert får rätta oss efter naturen och omständigheterna. Det är vi inte vana vid, och att ett sådant scenario bidrar till att vi skapar nya ord är inte särskilt märkligt.

Så länge man har vulkanutbrottet och följderna, för bland annat flygtrafiken, i åtanke är nyordet askänka (person som väntar på att en inaskad make skall komma hem) inte särskilt svårt att förstå - inte ens om man ännu inte hunnit ner till nyordet inaskad som ingår i förklaringen. Men om man nu inte har det, utan bara läser ordet och dess definition så kan man få en helt annan bild av vad en askänka egentligen är. Kanske man kan tro att det är en änka som väntar på att få hem askan från sin kremerade make, en betydligt sorgligare betydelse.

Vad har nu gräsfläckar med detta att göra, och dessutom mitt i vintern?

Jo, askänka är förstås en av många varianter av ordet gräsänka, vilket förstås leder till frågan var förleden gräs i den konstruktionen kommer ifrån. Sanningen är att ordet (som funnits i språket sedan 1700-talet) härstammar från det lågtyska graswedewe med betydelsen förförd och övergiven flicka. Med tiden har ordet genomlevt en betydelseglidning, från 'förförd och övergiven' till 'tillfälligt övergiven'. Uttrycket finns förstås även på engelska - grass widow. I boken Sticklers, Sideburns & Bikinis: The Military Origin of Everyday Words and Phrases av Graeme Donald kan man läsa följande förklaring:

"...a woman who had 'got some grass stains' on her skirt and been left pregnant and abandoned."

Kopplingen till förleden gräs- framgår plötsligt väldigt tydligt. Med dagens betydelse av gräsänka är uttrycket inte lika självklart. Med tiden har flera nya moderna konstruktioner skapats: fotbollsänka, travänka, golfänka och nu senast askänka. Ingen av dem har dock den subtila kopplingen till förleden som gräsänka alltså hade.

I juletid skriver vi ihop

Jag har i ett tidigare inlägg behandlat särskrivningar, men känner att jag måste ventilera ämnet ännu en gång — nu med anknytning till den gångna julhelgen. Det har nämligen slagit mig att jag inte sett en enda särskrivning av julgran, jultomte, julklapp, julhelg, julkort, julskinka, julstress eller något liknande. Faktum är att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin träffat på det.

För någon som är så språkintresserad som jag ter sig detta mycket intressant. Normalt brukar särskrivningar dyka upp när den första delen av det sammansatta ordet är starkt lexikaliserat och har en egen betydelse. Det allra vanligaste exemplet är jätte, och konstruktioner som jätte glad och jätte stor är mycket vanligt förekommande. Jul är ju också ett starkt lexikaliserat ord med egen betydelse, vilket borde betyda att särskrivningar skulle vara vanligt även här. Men så är alltså inte fallet.

Min egen, högst personliga, teori är att julen för de allra flesta av oss är oantastligt helig — om än inte nödvändigtvis i religiös mening. Vi har tidiga minnen av julfirandet och dess traditioner. Begrepp som jultomte, julskinka och julklapp är så pass konkreta att vi aldrig ens skulle komma på tanken att skriva isär dem, trots att vi ofta bara använder oss av den sista delen av ordet. "Tomten kommer!" "Vill du ha lite mer skinka?" "Vi ska klä granen nu."

Det är lite märkligt, men när det gäller julen verkar vi klara av att skriva ihop.

Att anpassa sin stil efter genren

Hur stort våld får man lov att göra på sig själv när man ska skriva på beställning? Ska man sälja ut sin egen personliga stil efter beställarens önskemål? Här råder det förstås helt olika förutsättningar för skribenter och författare, och dessutom skiljer det sig från person till person huruvida man anser att anpassa sin stil efter omständigheterna innebär att göra våld på sig själv eller inte. Givetvis påverkas textens utformning av dess syfte, och det är avsändaren som ytterst avgör hur stor frihet skribenten kan tillåtas. När det gäller skönlitteratur är det oftast författaren själv som är textens avsändare, varför han eller hon inte har några som helst krav på sig utan kan arbeta med ett språk som rör sig utanför de flesta konventioner om andan faller på. De mest extrema fallen återfinns inom poesi och lyrik där det mesta är tillåtet i konstens namn. Tidigare gjorde poeterna avkall på syntaxen till förmån för versmåttet, men med tiden har formen för poesi och lyrik blivit alltmer fri.

I sakprosans värld befinner sig skribenten i ett helt annat läge. Där är det förstås givet av genren vilka krav som skribenten måste rätta sig efter. Det skulle till exempel se väldigt märkligt ut med en lagtext på vers eller en verksamhetsrapport kryddad med bildspråk och metaforer. Den som ska skriva en reklamtext kan däremot tillåtas att ta ut svängarna, och vad som normalt skulle klassas som stavfel eller syftningsfel kan vara helt avsiktliga för att skapa en komisk effekt som förstärker annonsens budskap. Det är fritt fram att leka med uttryck som är homogena för att på så sätt stimulera läsaren och se till att texten väcker uppmärksamhet. Förmågan att skapa associationer, leka med ord och vända på uttryck är en egenskap som är guld värd för den som vill göra sig en framtid som copywriter. Den personliga stilen kan i en sådan text tillåtas få relativt fria tyglar.

Så hur stort våld får man lov att göra på sig själv? Något entydigt och allmängiltigt svar på den frågan är omöjligt att ge. Det är något som måste avgöras från fall till fall och är beroende av vem skribenten skriver sin text för. Balansgången kan vara svår men det är inte att rekommendera skribenten till alltför stora avsteg från sitt eget personliga språk, eftersom detta ofta innebär att slutprodukten får ett något sämre resultat.

Konsten att välja sina ord

Hur vet man vilka ord man ska använda?

Du kanske vet precis vad du vill ha sagt, men inte riktigt hur. Vilken av alla synonymer kan du välja i ett visst sammanhang? Och finns det egentligen några helt likvärdiga synonymer?

Enkelt uttryck är synonymer två eller flera olika uttryck (ord) som beskriver samma referent (sak, känsla eller företeelse). Det finns massor med exempel:

kriminalvårdsanstalt / fängelse

städerska / lokalvårdare

väska / bag

semester / ledighet

kärlek / passion

Men hur utbytbara är de egentligen? Har de samma stilvärde? Betyder de exakt samma sak? Det är först när orden kan bytas mot varandra i alla tänkbara sammanhang som de är riktigt synonyma. Med det i åtanke kan man snart konstatera att fullständiga synonymer är sällsynta. Vi gör oss en något annorlunda bild av talarens (eller skribentens) attityd beroende på vilket av de olika uttrycken polis, snut eller byling som används.

Och hur är det med kärlek och passion? Syftar de till samma referent eller är passion i stället ett sätt att beskriva vilken sorts kärlek det handlar om? Är passion alltid kärlek?

Att välja rätt ord är inte alltid lätt — det är snarare en konst. Och när det gäller att välja vilken synonym som är lämpligast i ett speciellt sammanhang finns det inga allmängiltiga tumregler att gå efter. Här gäller det att ha språkkänsla. Vikten av förmågan att välja sina ord så att de passar till avsedd målgrupp kan inte nog poängteras. Det är viktigt att veta för vem man skriver. Du kan inte gärna skriva på samma sätt om du vänder sig till en myndighet med ett klagomål som du gör om du skriver en lapp i till någon av dina närmaste. Och den dagen du ska skriva ett personligt brev att skicka med i en platsansökan är det ännu viktigare hur du formulerar dig.

Det är styrkan i språket som ger texten kraft.

De, dem eller dom?

Tänk om vi alltid kunde välja det som är rätt. Inte det som är enkelt, utan det som är rätt. Eller är det så att det är det enkla som är det rätta - helt enkelt?

När det gäller språket finns det förstås en hel del som är rätt och fel. Men vem är det som bestämmer? Språket lever och förändras hela tiden. Den grammatiska grunden har vi med oss från barnsben, och vi tvekar sällan eller aldrig när det kommer till ordföljd. Däremot finns det många andra svårigheter för många.

Ett klassiskt problem är skillnaden mellan de och dem. Här ser man ofta att valet inte är särskilt enkelt för alla. I talspråk säger vi ju dom om båda formerna, vilket leder till att osäkra skribenter gärna hyperkorrigerar och skriver dem även när det ska vara de.

Ett enkelt sätt att avgöra vilket det ska vara om man är osäker är att byta ut de mot vi och dem mot oss. Dessa begrepp är inte lika vanliga att blanda ihop, och brukar vara en enkel tumregel.

Kanske är det här ett övergående problem. Med tiden kanske språket och konventionerna ändras så att dom används rakt över. Det har gjorts vissa försök till en dom-reform på 1970-talet, men den slog aldrig igenom. Hur det blir i framtiden kan vi aldrig sia om.

Dessvärre har denna hyperkorrigering i vissa fall gått ännu längre. De kan ju också fungera som bestämd artikel. Även här uttalar vi ordet som dom, och det är dessvärre inte längre helt ovanligt att se konstruktioner av liknande slag:

dem stora bergen

eller

dem snygga skorna

Här går det förstås inte att prova med vi eller oss - det säger sig självt.

Hur som helst.

Det enkla (och i detta fall även det rätta) om man är osäker på vilket dom det ska vara är att prova med att byta ut det mot vi eller oss.

Kan man säga vi ska man använda subjektsformen de.

Kan man säga oss ska man använda objektsformen dem.

Kan man inte säga varken vi eller oss ska man använda den bestämda artikeln de.

Enkelt, eller hur?

Att översätta ordvitsar

När jag gick min tredje termin på Översättarprogrammet vid Uppsala Universitet fick vi till uppgift att översätta några sidor ur The Accidental av Ali Smith.

Uppgifterna var förstås utvalda så att vi skulle ställas inför diverse utmaningar, och denna var inget undantag.

Först kommer ett utdrag ur källtexten:

Or she had entered him more simply, like he was a door and she opened him, leaving him standing ajar as she walked straight in. (Ajar! When is a door not a door? Terrible joke from boyhood television which he was never supposed to watch, it was never funny, that joke. Not till now. He had never been open enough to it till now, ha ha!)

Svårigheten i detta stycke börjar förstås i ordvitsen om ajar.

Ordvitsens dubbla bottnar gör den svår, eller näst intill omöjlig, att översätta.

When is a door not a door? When it's ajar!

Poängen i den här ordvitsen (som för övrigt inte fungerar i skrift) är förstås att ajar (på glänt) och a jar (en burk) uttalas likadant.

Det går inte att översätta ordvitsen utan att det blir rejält krystat. De alternativ som översättaren har i liknande situationer är således att skriva om skämtet till något helt annat eller att helt enkelt stryka det. Vilket man väljer beror förstås på kontexten.

Och som om det inte vore nog med det toppar Smith det hela med att bredda skämtet ytterligare i ännu ett led:

Not till now. He had never been open enough to it till now, ha ha!

På engelska håller det fortfarande ihop. Dörren kan ju vara både open och ajar. På svenska blir det som nyss var svårt nu näst intill omöjligt. Smith har genomgående i texten många liknande ordvitsar, vilket innebär att det är hennes stil. I och med detta är alternativet strykning således uteslutet. En bra översättare får aldrig göra våld på författarens stil. När texten är så medvetet kryddad med dubbla bottnar som denna gäller det att försöka spegla det i måltexten. Det är sannerligen ingen enkel uppgift. Den som till äventyrs hade lyckats klura ut en bra översättning till det första ledet ställs nu för ytterligare en utmaning.

 

Är du lättsövd?

Min man somnar så snart han lägger huvudet på kudden, något jag är mycket avundsjuk på. När han sedan har somnat är det lögn att få liv i honom. Det spelar ingen roll om hundarna pockar på uppmärksamhet, telefonen ringer eller om katten klättrar runt bland bromkrukorna i fönstret. Han reagerar inte ens om katten börjar klättra i gardinerna eller klösa i sängens resårbotten. Har han somnat så sover han. Själv har jag ganska svårt att somna, och när jag har lyckats vaknar jag ofelbart vid minsta ljud.

Men under de tidiga morgontimmarna inträffar något märkligt. Då byter vi tydligen helt omedvetet roller med varandra. Plötsligt är det jag som obekymrat sover vidare oavsett vad som händer (jag märkte inte ens när en stor björk slog i backen några meter från huset under stormen Gudrun). Min man, däremot, hör plötsligt allt - från minsta tecken på att katten vill gå ut eller in till när någon av hundarna dricker vatten eller när rådjuren skäller utanför ...

Frågan är då: Vem av oss är lättsövd?

Det beror förstås på vad vi anser att lättsövd betyder. Det är nämligen inte alldeles självklart.

I Svenska Akademiens Ordbok www.svenskaakademien.se/ordbok står följande:

LÄTT-SÖVD, p adj.

[LÄTT-SÖVD.ssg 1]

1) (föga br.) [...]: lätt att söva; som lätt somnar.

[LÄTT-SÖVD.ssg 2]

2) [...]: som icke sover hårdt (o. därför lätt vaknar l. utan svårighet kan väckas).

Visst är det märkligt att ett och samma ord faktiskt kan betyda helt motsatta saker.

Översättning med hjälp av Google

Tekniken är fantastisk, och visst kan många bli hjälpta av Googles översättning — om inte annat för att bilda sig en uppfattning om sammanhanget. Är man ute efter mer tillförlitlig fakta bör man nog läsa med en nypa salt.

Jag roade mig med att be Google översätta information om olika typer av arbetande hundar. Originaltexten finns att hämta på http://www.ussartf.org/dogs_search_rescue.htm.

Eftersom texten är relativt lång har jag endast tagit med några passager som förklarar skillnaden mellan olika typer av arbetande hundar. Jag valde spårhundar, räddningshundar och likhundar. De presenteras här på originalspråk samt i Googles översättning, som jag markerat med blått.

TRACKING DOG

A tracking dog is trained to follow the path of a certain person. It physically tracks the path of the person, without relying on air scenting. This dog is usually worked in a harness and on a leash. This type of dog is effective when pursuing an escaped criminal if no scent article is available. These dogs are also used successfully in search and rescue operations.

Spårhund

En spårhund är utbildad för att följa den väg av en viss person. Det fysiskt spår vägen på den person, utan förlitar sig på luft vädrade. Denna hund oftast arbetat i en sele och koppel på. Denna typ av hund är effektiva när de driver en förrymd brottslig om ingen doft artikel finns. Dessa hundar används även med framgång i sök- och räddningsoperationer.

DISASTER DOG

A disaster dog is trained to find human scent in very unnatural environments, including collapsed structures and areas effected by tornadoes, earthquakes and other disasters. This dog in trained to work on unstable surfaces, in small, confined spaces and other settings not usually found in the wilderness.

KATASTROF HUND

En katastrof hund är tränad att hitta mänskliga doft i mycket onaturliga miljöer, inklusive kollapsade strukturer och områden påverkas av tornados, jordbävningar och andra katastrofer. Denna hund är tränad att arbeta på instabila ytor, i små, trånga utrymmen och andra inställningar vanligtvis inte finns i vildmarken.

CADAVER DOG

A cadaver dog reacts to the scent of a dead human. The dog can be trained for above ground and buried cadaver searches. Although many dogs have the potential to detect human scent, whether dead or alive, the cadaver dog is trained to locate only human remains. The training process includes detection of very minute pieces of cadaver or even blood drops in a specified area.

LIK HUND

Ett kadaver hund reagerar på doften av en död människa. Hunden kan tränas för ovan jord och begravdes sökningar kadavret. Trots att många hundar har potential att upptäcka mänskliga doft, vare sig död eller levande, kadavret hund är tränad att hitta enda mänskliga återstår. Utbildningen processen inkluderar påvisande av mycket minut bitar av kadaver eller ens droppar blod i ett visst område.

Visst förstår man vad det handlar om även om man inte är invigd i hundvärlden. På så sätt fyller Googles översättningstjänst sin funktion. Är man däremot ute efter lite mer specifika detaljer gör man nog klokast i att låta någon med språk- och ämneskunskaper se över det hela.

Sedan kan man förstås fundera på hur det ser ut när "kadavret hund" arbetar ...

Direkt översatt?

Vad behöver vi översättare till idag när alla kan engelska? Och dessutom finns ju automatisk översättning på nätet.

Det här är kommentarer som ofta möter mig när jag säger att jag är översättare. Och visst, de flesta kan engelska idag, men hur bra behärskar gemene man sin engelska? Hur är det med de idiomatiska uttrycken? Och hur fungerar automatisk översättning egentligen?

Idiomatiska uttryck är ofta metaforiska och bland det sista vi lär oss när vi lär oss behärska ett nytt språk. Det här är något som brukar skina igenom vid mindre nogräknade översättningar, när källspråket har ett idiom som översättaren inte känner till och därför översätter mer ordagrant. Det mest kända exemplet på olika idiom för samma fenomen är raining cats and dogs jämfört med står som spön i backen. Ordagrann översättning av dessa uttryck skulle te sig mycket märklig.

Vissa uttryck går fortfarande att härleda även om man inte känner till idiomen, och även om det låter lite märkligt på målspråket kan andemeningen oftast förstås ändå. Andra uttryck blir förstås svårare att tolka innebörden i. Här följer ett axplock som inte borde innebära några större utmaningar för en översättare, men som ändå belyser problemet.

grädde på moset blir cream on the mash

medan en mer relevant motsvarighet:

the icing on the cake blir glasyren på tårtan

mycket snack och lite verkstad blir much talk and little repair shop

medan en mer relevant motsvarighet:

put you money where your mouth is blir stoppa pengarna i munnen

lätt som en plätt blir easy as a small pancake

medan en mer relevant motsvarighet:

a piece of cake blir en tårtbit

det var en liten fågel som viskade blir it was a little bird that whispered

medan en mer relevant motsvarighet:

I heard it through the grapevine blir jag hörde det genom vinrankan

Sensmoralen med detta inlägg blir således att om man tycker att den översatta texten plötsligt blir lite märklig bör man kanske kontrollera om något i källtexten kan vara ett idiom. En annan slutsats man kan dra av ovanstående är att automatisk översättning visserligen kan vara ett komplement, men aldrig någonsin ersätta en översättare.

Dock är det inte alltid det är idiom som ligger till grunden för lite komiska översättningar, utan även kulturkrockar eller helt enkelt att man inte vet vad en viss företeelse är.

Jag har hittat ett lysande exempel på det i Jonas Thentes bokblogg:

http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/09/16/translatorns-lov-8080

där jag har saxat följande (läs den gärna i sin helhet):

"Så jag inleder läsningen:

En sommareftermiddag kom mrs Oidipa Maas hem från ett party i Tupperware vars värdinna möjligen hade...

Vääänta nu...

Du noterade säkert också den flagranta översättningsmissen.
Originalmeningen inleds såhär:

One summer afternoon Mrs Oedipa Maas came home from a Tupperware party whose hostess had ..."

Alla som någon gång hört talas om ett Tupperwareparty drar förstås på munnen ...

Nästa inlägg kommer att fokusera på automatiska översättningar.

Superlativ

Kännetecknande för adjektiv är att de är beskrivande och/eller värderande ord. Ord som beskriver hur vackert något är, eller hur hemskt och orättvist det är. Egenskaper med andra ord. Gemensamt för egenskaper är att dessa kan förekomma i högre eller lägre grad. Även om något är mjukt finns det sannolikt något som är mjukare, och givetvis också något som är allra mjukast. Adjektiv kan alltså böjas - eller kompareras - så att de graderas.

De olika formerna där graden ökar eller minskar kallas positiv, komparativ och superlativ, och bildas med suffix eller omljud.

Röd - rödare - rödast

Lång - längre - längst

Att beskriva något med superlativer innebär således att man lägger starka värderingar i sina yttranden.

Adjektiven kan också kompareras med hjälp av mer och mest eller mindre och minst i stället för att böjas. Ofta gäller det de ord som slutar på -ande eller -ende, exempelvis spännande.

Spännande - mer/mindre spännande - mest/minst spännande

Dock fungerar inte komparationen riktigt likadant i alla situationer, eftersom den som är minst (superlativ) samtidigt är mindre (komparativ) än de andra. Samtidigt finns det vissa adjektiv som inte kan kompareras - gratis exempelvis. För den som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet rekommenderar jag Svenska Akademiens språklära (ISBN 91-7227-351-8).

Andra ord som böjs på samma sätt är de som kallas myckenhetspronomen, alltså mycket, lite, många och få. Och det är nu som luckan i det svenska systemet dyker upp.

Mycket - mera - mest

Lite - mindre - minst

Många - fler - flest

Få - färre - ?????

Intressant ...

Queen på svenska

I fredags tillbringade jag en trevlig kväll på Cirkus i Stockholm, där jag och maken såg en förställning av We Will Rock You. Musiken höll hög klass, och ensemblen levererade den ena favoriten efter den andra. När hela publiken stod upp och klappade takten till We Will Rock You i finalen var feststämningen påtaglig. När de sedan infriade alla förväntningar med extranumret Bohemian Rhapsody höjdes temperaturen ytterligare.

Som översättare funderar man förstås innan föreställningen på hur de skulle lösa problemet med språket. Att alla ABBAs sånger i den svenska uppsättningen av Mamma Mia var översatta till svenska var ingenting som kändes särskilt konstigt, men hur skulle det bli i den här showen? Queen på svenska? Tanken kändes något främmande, det måste erkännas.

Att dialogen skulle vara översatt var förstås en självklarhet, men sångtexterna?

På det hela taget hade de löst det hela riktigt bra. Visserligen kändes det lite snopet att inte få höra Radio Ga Ga i original, och oron för att samtliga texter var översatta började gnaga lite grann. Oron visade sig dock vara obefogad.

En och annan sångtext var översatt, och några lokala artister hade slängts in - allt för att anpassa det hela till svensk kultur. Sannolikheten att de i originaluppsättningen skulle ha haft med figurer som Tomas Di Leva eller Christer Björkman ter sig tämligen omöjligt. Dock fungerade det riktigt bra, även om det på sina ställen blev något haltande och ologiskt med hänvisningar till "det förbjudna engelska språket" parallellt med de många engelska citaten. Frågan är vad som var förbjudet i den engelska originalversionen - det lär knappast ha varit själva språket.

Troligtvis var det ingen annan än jag som till och från funderade i liknande banor. Det var heller ingenting som förtog det hela, för trots dessa funderingar och en något svag handling var showen otroligt bra. Musiken var (förstås) underbar och artisterna med Bruno Mitsogianni (som Galileo) och Tina Leijonberg (Killer Queen) i spetsen axlade Freddie Mercurys tunga mantel på ett mycket hedervärt sätt.

Särskrivningar - ständigt aktuellt.

Särskrivning är ett fenomen som ständigt är på tapeten.

Många komiska uttryck kan dyka upp där man minst anar det.

Fryst kyckling lever - hur länge kan man undra.

Billiga barn cyklar - månntro om de dyra barnen kör bil?

Hel galen kille - förhoppningsvis är alla killar hela.

Paj form 59:-  - vad kostar en som är hel?

Listan kan göras oändlig, men faktum kvarstår. Särskrivningar är relativt vanligt förekommande. Frågan är vad det beror på.

Påverkas vi av att språket i övrigt har blivit influerat av engelskan? Faktum är att engelskans sammansatta substantiv ofta är särskrivna (s.k. open compounds). Kanhända är det något som påverkar vårt språkbruk. Dock bör man komma ihåg att engelskans allt snabbare genomslag är ett relativt nytt fenomen medan särskrivningar är något som funnits under lång tid. Dessutom är det mer vanligt att barn särskriver, vilket fäller den hypotesen eftersom barn sällan är mer bevandrade i engelsk grammatik och stavning än vad de är i svensk.

Frågan är dessutom om särskrivningarna verkligen har ökat eller om det bara verkar så för att tekniken plötsligt ger större möjligheter för var och en att publicera sina texter. Idag kan alla lägga ut text direkt i bloggar och dylikt, vilket förstås leder till att felaktigheter som tidigare skulle ha korrigerats av någon redaktör passerar. Kanske är det helt enkelt så att vi nu blir varse hur vanligt förekommande särskrivandet egentligen är.

Hur som helst - bakgrund och orsak kan vi bara spekulera i. Att ge sig ut och agera språkpolis hjälper inte heller. Särskrivningar kommer även framgent att förekomma. Och oavsett vad man tycker om det kan man ju inte låta bli att dra på munnen när man läser uppmaningen: Om du behöver hjälp kan du vända dig till vår kassa personal.

Mejl, mail eller e-post?

På engelska heter det kort och gott e-mail, inget konstigt med det. Mail är i den engelskspråkiga delen av världen beteckningen för fysisk post, det som vi numera även kallar snigelpost eller snailmail.

Språket hann inte riktigt med när tekniken tog fart, och i takt med datorns accelererande intåg i vår vardag adopterade vi helt sonika en hel del uttryck. Det gäller inte bara datavärlden, utan engelska språkets påverkan på svenskan är stor överlag. Om detta är på gott eller ont är en helt annan fråga.

Hur gör vi då när vi ska använda dessa engelska ord på svenska?

I talspråket är det inga problem, vilket sannolikt är grunden till att många är osäkra på hur det egentligen ska vara i skriven form.

Ska man skriva mejla eller maila?

Eller ska man kanske skriva skicka en e-post?

En titt i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket ger svaret att mail är ett ord som inte ingår i svenska språket över huvud taget. Mejl anges vara ett vardagligt uttryck för e-brev eller e-post. Verbet mejla finns också med som en vardaglig form av att skicka e-post. Slår vi upp e-brev får vi förklaringen brev som skickas via e-post, elektronisk post. Att e-posta innebär att skicka e-post.

Normativt innebär detta alltså att vi, om vi vill skriva korrekt, bör skriva att vi skickar ett e-brev, alternativt att vi e-postar. Är situationen mer vardaglig kan vi komma undan med att använda orden mejl respektive mejla.

Deskriptivt då?

En snabb sökning på Google (sidor skrivna på svenska) ger 880.000 träffar för mejla, 1.080.000 träffar för maila och 1.270.000 träffar för e-posta.

Det här är visserligen långt ifrån någon empirisk undersökning, men ger ändå en fingervisning om att samtliga uttryck används.

Så vad gör du? Mejlar, mailar eller e-postar?

Gör det du är bra på!

Jag tror att alla människor mår bäst när de får ägna sig åt det de kan och tycker är stimulerande. Det är på den tanken jag har byggt min affärsidé. Du gör det du är bra på, och jag gör det jag är bra på.

Låt Textkraft formulera eller bearbeta dina texter, eller hjälpa dig översätta facktexter, medan du själv fortsätter att jobba med det DU är bäst på.