Gräsfläckar

Angående nyorden som publicerats på Språkrådets nyordslista för 2010.

Många av årets ord har förstås att göra med den isländska vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott i våras. Plötsligt är det vi människor som vackert får rätta oss efter naturen och omständigheterna. Det är vi inte vana vid, och att ett sådant scenario bidrar till att vi skapar nya ord är inte särskilt märkligt.

Så länge man har vulkanutbrottet och följderna, för bland annat flygtrafiken, i åtanke är nyordet askänka (person som väntar på att en inaskad make skall komma hem) inte särskilt svårt att förstå - inte ens om man ännu inte hunnit ner till nyordet inaskad som ingår i förklaringen. Men om man nu inte har det, utan bara läser ordet och dess definition så kan man få en helt annan bild av vad en askänka egentligen är. Kanske man kan tro att det är en änka som väntar på att få hem askan från sin kremerade make, en betydligt sorgligare betydelse.

Vad har nu gräsfläckar med detta att göra, och dessutom mitt i vintern?

Jo, askänka är förstås en av många varianter av ordet gräsänka, vilket förstås leder till frågan var förleden gräs i den konstruktionen kommer ifrån. Sanningen är att ordet (som funnits i språket sedan 1700-talet) härstammar från det lågtyska graswedewe med betydelsen förförd och övergiven flicka. Med tiden har ordet genomlevt en betydelseglidning, från 'förförd och övergiven' till 'tillfälligt övergiven'. Uttrycket finns förstås även på engelska - grass widow. I boken Sticklers, Sideburns & Bikinis: The Military Origin of Everyday Words and Phrases av Graeme Donald kan man läsa följande förklaring:

"...a woman who had 'got some grass stains' on her skirt and been left pregnant and abandoned."

Kopplingen till förleden gräs- framgår plötsligt väldigt tydligt. Med dagens betydelse av gräsänka är uttrycket inte lika självklart. Med tiden har flera nya moderna konstruktioner skapats: fotbollsänka, travänka, golfänka och nu senast askänka. Ingen av dem har dock den subtila kopplingen till förleden som gräsänka alltså hade.

I juletid skriver vi ihop

Jag har i ett tidigare inlägg behandlat särskrivningar, men känner att jag måste ventilera ämnet ännu en gång — nu med anknytning till den gångna julhelgen. Det har nämligen slagit mig att jag inte sett en enda särskrivning av julgran, jultomte, julklapp, julhelg, julkort, julskinka, julstress eller något liknande. Faktum är att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin träffat på det.

För någon som är så språkintresserad som jag ter sig detta mycket intressant. Normalt brukar särskrivningar dyka upp när den första delen av det sammansatta ordet är starkt lexikaliserat och har en egen betydelse. Det allra vanligaste exemplet är jätte, och konstruktioner som jätte glad och jätte stor är mycket vanligt förekommande. Jul är ju också ett starkt lexikaliserat ord med egen betydelse, vilket borde betyda att särskrivningar skulle vara vanligt även här. Men så är alltså inte fallet.

Min egen, högst personliga, teori är att julen för de allra flesta av oss är oantastligt helig — om än inte nödvändigtvis i religiös mening. Vi har tidiga minnen av julfirandet och dess traditioner. Begrepp som jultomte, julskinka och julklapp är så pass konkreta att vi aldrig ens skulle komma på tanken att skriva isär dem, trots att vi ofta bara använder oss av den sista delen av ordet. "Tomten kommer!" "Vill du ha lite mer skinka?" "Vi ska klä granen nu."

Det är lite märkligt, men när det gäller julen verkar vi klara av att skriva ihop.

Att anpassa sin stil efter genren

Hur stort våld får man lov att göra på sig själv när man ska skriva på beställning? Ska man sälja ut sin egen personliga stil efter beställarens önskemål? Här råder det förstås helt olika förutsättningar för skribenter och författare, och dessutom skiljer det sig från person till person huruvida man anser att anpassa sin stil efter omständigheterna innebär att göra våld på sig själv eller inte. Givetvis påverkas textens utformning av dess syfte, och det är avsändaren som ytterst avgör hur stor frihet skribenten kan tillåtas. När det gäller skönlitteratur är det oftast författaren själv som är textens avsändare, varför han eller hon inte har några som helst krav på sig utan kan arbeta med ett språk som rör sig utanför de flesta konventioner om andan faller på. De mest extrema fallen återfinns inom poesi och lyrik där det mesta är tillåtet i konstens namn. Tidigare gjorde poeterna avkall på syntaxen till förmån för versmåttet, men med tiden har formen för poesi och lyrik blivit alltmer fri.

I sakprosans värld befinner sig skribenten i ett helt annat läge. Där är det förstås givet av genren vilka krav som skribenten måste rätta sig efter. Det skulle till exempel se väldigt märkligt ut med en lagtext på vers eller en verksamhetsrapport kryddad med bildspråk och metaforer. Den som ska skriva en reklamtext kan däremot tillåtas att ta ut svängarna, och vad som normalt skulle klassas som stavfel eller syftningsfel kan vara helt avsiktliga för att skapa en komisk effekt som förstärker annonsens budskap. Det är fritt fram att leka med uttryck som är homogena för att på så sätt stimulera läsaren och se till att texten väcker uppmärksamhet. Förmågan att skapa associationer, leka med ord och vända på uttryck är en egenskap som är guld värd för den som vill göra sig en framtid som copywriter. Den personliga stilen kan i en sådan text tillåtas få relativt fria tyglar.

Så hur stort våld får man lov att göra på sig själv? Något entydigt och allmängiltigt svar på den frågan är omöjligt att ge. Det är något som måste avgöras från fall till fall och är beroende av vem skribenten skriver sin text för. Balansgången kan vara svår men det är inte att rekommendera skribenten till alltför stora avsteg från sitt eget personliga språk, eftersom detta ofta innebär att slutprodukten får ett något sämre resultat.

Konsten att välja sina ord

Hur vet man vilka ord man ska använda?

Du kanske vet precis vad du vill ha sagt, men inte riktigt hur. Vilken av alla synonymer kan du välja i ett visst sammanhang? Och finns det egentligen några helt likvärdiga synonymer?

Enkelt uttryck är synonymer två eller flera olika uttryck (ord) som beskriver samma referent (sak, känsla eller företeelse). Det finns massor med exempel:

kriminalvårdsanstalt / fängelse

städerska / lokalvårdare

väska / bag

semester / ledighet

kärlek / passion

Men hur utbytbara är de egentligen? Har de samma stilvärde? Betyder de exakt samma sak? Det är först när orden kan bytas mot varandra i alla tänkbara sammanhang som de är riktigt synonyma. Med det i åtanke kan man snart konstatera att fullständiga synonymer är sällsynta. Vi gör oss en något annorlunda bild av talarens (eller skribentens) attityd beroende på vilket av de olika uttrycken polis, snut eller byling som används.

Och hur är det med kärlek och passion? Syftar de till samma referent eller är passion i stället ett sätt att beskriva vilken sorts kärlek det handlar om? Är passion alltid kärlek?

Att välja rätt ord är inte alltid lätt — det är snarare en konst. Och när det gäller att välja vilken synonym som är lämpligast i ett speciellt sammanhang finns det inga allmängiltiga tumregler att gå efter. Här gäller det att ha språkkänsla. Vikten av förmågan att välja sina ord så att de passar till avsedd målgrupp kan inte nog poängteras. Det är viktigt att veta för vem man skriver. Du kan inte gärna skriva på samma sätt om du vänder sig till en myndighet med ett klagomål som du gör om du skriver en lapp i till någon av dina närmaste. Och den dagen du ska skriva ett personligt brev att skicka med i en platsansökan är det ännu viktigare hur du formulerar dig.

Det är styrkan i språket som ger texten kraft.

De, dem eller dom?

Tänk om vi alltid kunde välja det som är rätt. Inte det som är enkelt, utan det som är rätt. Eller är det så att det är det enkla som är det rätta - helt enkelt?

När det gäller språket finns det förstås en hel del som är rätt och fel. Men vem är det som bestämmer? Språket lever och förändras hela tiden. Den grammatiska grunden har vi med oss från barnsben, och vi tvekar sällan eller aldrig när det kommer till ordföljd. Däremot finns det många andra svårigheter för många.

Ett klassiskt problem är skillnaden mellan de och dem. Här ser man ofta att valet inte är särskilt enkelt för alla. I talspråk säger vi ju dom om båda formerna, vilket leder till att osäkra skribenter gärna hyperkorrigerar och skriver dem även när det ska vara de.

Ett enkelt sätt att avgöra vilket det ska vara om man är osäker är att byta ut de mot vi och dem mot oss. Dessa begrepp är inte lika vanliga att blanda ihop, och brukar vara en enkel tumregel.

Kanske är det här ett övergående problem. Med tiden kanske språket och konventionerna ändras så att dom används rakt över. Det har gjorts vissa försök till en dom-reform på 1970-talet, men den slog aldrig igenom. Hur det blir i framtiden kan vi aldrig sia om.

Dessvärre har denna hyperkorrigering i vissa fall gått ännu längre. De kan ju också fungera som bestämd artikel. Även här uttalar vi ordet som dom, och det är dessvärre inte längre helt ovanligt att se konstruktioner av liknande slag:

dem stora bergen

eller

dem snygga skorna

Här går det förstås inte att prova med vi eller oss - det säger sig självt.

Hur som helst.

Det enkla (och i detta fall även det rätta) om man är osäker på vilket dom det ska vara är att prova med att byta ut det mot vi eller oss.

Kan man säga vi ska man använda subjektsformen de.

Kan man säga oss ska man använda objektsformen dem.

Kan man inte säga varken vi eller oss ska man använda den bestämda artikeln de.

Enkelt, eller hur?

Att översätta ordvitsar

När jag gick min tredje termin på Översättarprogrammet vid Uppsala Universitet fick vi till uppgift att översätta några sidor ur The Accidental av Ali Smith.

Uppgifterna var förstås utvalda så att vi skulle ställas inför diverse utmaningar, och denna var inget undantag.

Först kommer ett utdrag ur källtexten:

Or she had entered him more simply, like he was a door and she opened him, leaving him standing ajar as she walked straight in. (Ajar! When is a door not a door? Terrible joke from boyhood television which he was never supposed to watch, it was never funny, that joke. Not till now. He had never been open enough to it till now, ha ha!)

Svårigheten i detta stycke börjar förstås i ordvitsen om ajar.

Ordvitsens dubbla bottnar gör den svår, eller näst intill omöjlig, att översätta.

When is a door not a door? When it's ajar!

Poängen i den här ordvitsen (som för övrigt inte fungerar i skrift) är förstås att ajar (på glänt) och a jar (en burk) uttalas likadant.

Det går inte att översätta ordvitsen utan att det blir rejält krystat. De alternativ som översättaren har i liknande situationer är således att skriva om skämtet till något helt annat eller att helt enkelt stryka det. Vilket man väljer beror förstås på kontexten.

Och som om det inte vore nog med det toppar Smith det hela med att bredda skämtet ytterligare i ännu ett led:

Not till now. He had never been open enough to it till now, ha ha!

På engelska håller det fortfarande ihop. Dörren kan ju vara både open och ajar. På svenska blir det som nyss var svårt nu näst intill omöjligt. Smith har genomgående i texten många liknande ordvitsar, vilket innebär att det är hennes stil. I och med detta är alternativet strykning således uteslutet. En bra översättare får aldrig göra våld på författarens stil. När texten är så medvetet kryddad med dubbla bottnar som denna gäller det att försöka spegla det i måltexten. Det är sannerligen ingen enkel uppgift. Den som till äventyrs hade lyckats klura ut en bra översättning till det första ledet ställs nu för ytterligare en utmaning.

 

Är du lättsövd?

Min man somnar så snart han lägger huvudet på kudden, något jag är mycket avundsjuk på. När han sedan har somnat är det lögn att få liv i honom. Det spelar ingen roll om hundarna pockar på uppmärksamhet, telefonen ringer eller om katten klättrar runt bland bromkrukorna i fönstret. Han reagerar inte ens om katten börjar klättra i gardinerna eller klösa i sängens resårbotten. Har han somnat så sover han. Själv har jag ganska svårt att somna, och när jag har lyckats vaknar jag ofelbart vid minsta ljud.

Men under de tidiga morgontimmarna inträffar något märkligt. Då byter vi tydligen helt omedvetet roller med varandra. Plötsligt är det jag som obekymrat sover vidare oavsett vad som händer (jag märkte inte ens när en stor björk slog i backen några meter från huset under stormen Gudrun). Min man, däremot, hör plötsligt allt - från minsta tecken på att katten vill gå ut eller in till när någon av hundarna dricker vatten eller när rådjuren skäller utanför ...

Frågan är då: Vem av oss är lättsövd?

Det beror förstås på vad vi anser att lättsövd betyder. Det är nämligen inte alldeles självklart.

I Svenska Akademiens Ordbok www.svenskaakademien.se/ordbok står följande:

LÄTT-SÖVD, p adj.

[LÄTT-SÖVD.ssg 1]

1) (föga br.) [...]: lätt att söva; som lätt somnar.

[LÄTT-SÖVD.ssg 2]

2) [...]: som icke sover hårdt (o. därför lätt vaknar l. utan svårighet kan väckas).

Visst är det märkligt att ett och samma ord faktiskt kan betyda helt motsatta saker.

Översättning med hjälp av Google

Tekniken är fantastisk, och visst kan många bli hjälpta av Googles översättning — om inte annat för att bilda sig en uppfattning om sammanhanget. Är man ute efter mer tillförlitlig fakta bör man nog läsa med en nypa salt.

Jag roade mig med att be Google översätta information om olika typer av arbetande hundar. Originaltexten finns att hämta på http://www.ussartf.org/dogs_search_rescue.htm.

Eftersom texten är relativt lång har jag endast tagit med några passager som förklarar skillnaden mellan olika typer av arbetande hundar. Jag valde spårhundar, räddningshundar och likhundar. De presenteras här på originalspråk samt i Googles översättning, som jag markerat med blått.

TRACKING DOG

A tracking dog is trained to follow the path of a certain person. It physically tracks the path of the person, without relying on air scenting. This dog is usually worked in a harness and on a leash. This type of dog is effective when pursuing an escaped criminal if no scent article is available. These dogs are also used successfully in search and rescue operations.

Spårhund

En spårhund är utbildad för att följa den väg av en viss person. Det fysiskt spår vägen på den person, utan förlitar sig på luft vädrade. Denna hund oftast arbetat i en sele och koppel på. Denna typ av hund är effektiva när de driver en förrymd brottslig om ingen doft artikel finns. Dessa hundar används även med framgång i sök- och räddningsoperationer.

DISASTER DOG

A disaster dog is trained to find human scent in very unnatural environments, including collapsed structures and areas effected by tornadoes, earthquakes and other disasters. This dog in trained to work on unstable surfaces, in small, confined spaces and other settings not usually found in the wilderness.

KATASTROF HUND

En katastrof hund är tränad att hitta mänskliga doft i mycket onaturliga miljöer, inklusive kollapsade strukturer och områden påverkas av tornados, jordbävningar och andra katastrofer. Denna hund är tränad att arbeta på instabila ytor, i små, trånga utrymmen och andra inställningar vanligtvis inte finns i vildmarken.

CADAVER DOG

A cadaver dog reacts to the scent of a dead human. The dog can be trained for above ground and buried cadaver searches. Although many dogs have the potential to detect human scent, whether dead or alive, the cadaver dog is trained to locate only human remains. The training process includes detection of very minute pieces of cadaver or even blood drops in a specified area.

LIK HUND

Ett kadaver hund reagerar på doften av en död människa. Hunden kan tränas för ovan jord och begravdes sökningar kadavret. Trots att många hundar har potential att upptäcka mänskliga doft, vare sig död eller levande, kadavret hund är tränad att hitta enda mänskliga återstår. Utbildningen processen inkluderar påvisande av mycket minut bitar av kadaver eller ens droppar blod i ett visst område.

Visst förstår man vad det handlar om även om man inte är invigd i hundvärlden. På så sätt fyller Googles översättningstjänst sin funktion. Är man däremot ute efter lite mer specifika detaljer gör man nog klokast i att låta någon med språk- och ämneskunskaper se över det hela.

Sedan kan man förstås fundera på hur det ser ut när "kadavret hund" arbetar ...